Att ha mage till att stå framför ögonen på mig och låtsas att allting är som vanligt. När du, lika väl som jag vet att ingenting är som vanligt Efter alltig jag gått igenom, då jag hade dig brevid mig. Efter alla åt helvetes dagar då du höll min hand. Så sätter du dig själv i sittsen. När du var med mig hela vägen, åtminstånde halva. Så trodde jag idag att du förstod hur det stog till. Nu när du själv är där. Men jag hade tydligen fel. Att du ENS låter chansen falla. Hur kommer det sig att du blev till det du blivit? Att något så lyckligt kan förändras till något så olyckligt. Jar ser rakt igenom dig. Och jag har inte litat på dig en enda sekund sen allt detta gick igång. Eftersom att jag sett vad du omvandlats till. Du vet exakt vem jag menar och jag hoppas du ser min besvikelse. Det är äckligt, du är äcklig. Hur fan kan du.