Jag ser det såhär, efter att ha fått höra ditt gnäll över problem som jag helt ärligt skitit i och trots det alltid stöttat och rådgivit dig. Just för att du alltid har varit du och jag alltid velat ditt bästa. De gånger jag försökt att berätta eller prata ut om just det, då har jag aldrig blivit rådgiven eller fått något tröst. Det jag fått är suckar, klagomål och påståenden som fått mig att backa. Jag påstår inte att du aldrig stöttat eller hjälpt mig. Men när det gällt mina drömmar, då har det aldrig någonsin varit något som helst intresse. Vilket jag inte kräver heller, utan bara lite uppmärksamhet, lite glädje för min skull och åtminstone låtsas att det finns ett intresse? Nu bryr jag mig inte eftersom att jag behöver det inte längre. Nu klarar jag mig själv och har äntligen insett vad som är äkta och inte. Eller vad som stannar och inte. Men jag är glad för din skull, faktiskt. Att du nu lever det liv du gör. För att nu gör jag det.