Det börjar bli en vana, och det är det sista jag vill att det ska bli.
En vana att aldrig se er? Det finns inte i min värld. Det känns för overkligt,
för konstigt. Men samtidigt som det säkert skulle vara bra för min egen del,
då jag skulle sakna mindre och ja, vänja mig. Men den känslan vill jag inte
känna. Jag saknar samtalen som varje dag kom från någon utav er och våra
minnen vill jag inte ens ta upp. Känslorna är obeskrivliga