Jag vet inte vart jag ska börja. Men det svider något otroligt av tanken utan er. Även fast jag innerst inne vet att jag aldrig lämnar er så faller den tanken ibland. För att ibland känns det som att det sista av er rusat förbi, det sista av oss. Jag känner hur svag jag blir när vi är på olika vägar, när vi är ifrån varandra. Jag vill inte att vi ska skiljas åt. Aldrig vill jag ta den risken. Er håller jag så hårt i så att ingen kan ta er ifrån mig. Lyssna på låten, tänk efter, vad får ni för bilder? Det enda som rustar runt i mitt huvud när låten spelas är när vi väntade i kalhov på att festa och supa. Jag minns hur glada vi var, humöret, känslan och hur vi skrek till låten. Då var jag lycklig. Då var jag så säker på er. Jag viste inte att dagen som kom skulle komma, även fast det inte ska behöva vara något problem som det faktist inte är. Men endå blir jag nojjig pga allt som hänt. Låten kan få mig att från det värsta göra mig på ett superhumör, låten ger mig bara en massa flachbacks från kvällen vid busshållsplatsen. Som så får mig att tänka igenom allting vi har gjort tillsammans på en sådan kort tid. Jag kan inte förklara hur mycket ni betyder för mig tjejer. Ni är mina bästavänner och medan jag skriver det här och lyssnar på 'våran' låt så saknar jag er. Jag är så glad över att jag lärde känna er, så enormt jävla glad. Ingen kan slå er, ingenting. Jag har så mycket inom mig som jag vill säga er, men endå får jag inte ut någonting. Jag vet inte vad som hindrar mig. Jag vet att det kommer att bli lite svårare nu, vi vet alla det. Men vi ska klara det tillsammans? För att somsagt, jag offrar allt för er. Så mycket gnäll jag har tagit när jag varit med er, så som jag ''dissat'' andra för er. Det enda jag vill är att hålla oss ihop. Jag hoppas ni förstår.. Vi ska klara det här, jag ska klara det här.
jag älskar er av hela mitt hjärta.