ingen, ingen alls förstår hur jag kände då. den dagen då beslutet kom om att du skulle lämna mig. du var min bästavän, ljuset i mitt liv. du betydde mer än någon och jag skulle ge allt för att få dig tillbaka. ingen förstår min saknad till dig. allting vi gjorde som nu bara är ett minne. ingenting av dig kommer någonsin att lämna mig. du är med mig enda in i döden. tanken av dig kan ge mig tårar. jag kommer aldrig kunna sluta berätta allt vi gjorde för folk som inte kände oss, aldrig kommer jag kunna sluta berätta om hur fantastiskt underbar du var. jag kan fortfarande svära på allt att ingenting kunde slå oss, vi var ett team, ett par något jag alltid önskat mig. ingen förstår hur stolt jag var över dig. likså att ingen, verkligen ingen kunde förstå hur säker jag var med dig. vi kunde göra allt utan att känna minsta lilla osäkerhet. vi tog turer ut i skogen, barbacka, barfota, i shorts och linne, ensamma. jag glömmer aldrig hur känslan med dig var. hur lycklig du kunde göra mig. hur dåligt jag mådde och hur illa allting var så fanns någonting i dig som kunde få mig på bättre humör. det spelade ingen som helst roll vem eller vad som var i våran närvaro för att hade jag dig kände jag att ingenting kunde komma åt varken mig eller dig. vi skyddade varandra och jag kände kärleken du gav till mig. vi kände varandra till 110%, orden är sanna. jag viste hur du reagerade på varenda varelse. att man kan känna så till en ponny är någonting i livet jag lärt mig. någonting jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. men riktig vänskapskärlek har jag varit med om nu. jag saknar dig somsagt.. jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka en dag. det är någonting jag ber om. du är mitt hjärta. hur töntigt det än låter..