Jag hatar att känna känslan av besvikelse, även av en själv. Att se hur en efter en går sin väg. Med den, just den blicken. Att inse hur man svikit sina närmsta och mest älskvärda, igenom någonting så litet och onödigt. Att visa den sidan av en själv som man vill dölja. Och det man i efterhand skäms över. Det är jobbigt att ångra, att vara efterklock.