Ja, av det jag hade förut. Jag förstår inte hur saker och ting kan förändras så stort på bara så kort tid. Jag förstår inte hur något man älskar, något som finns där dag och natt bara kan brista till ingenting. Jag har så mycket frågor, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem har svaren? Om det ens finns några svar. Jag hatar att inte förstå, att inte veta vad som händer. Jag har inte det där tålamodet man behöver. Jag kan lista ut, försöka tänka fram men jag vill se resultatet fort.
Jag undrar även hur känslor kan komma och gå. Hur kan man glömma någon man älskat, någon som värmt än och fått en glad. Det ända jag har i huvudet nu är flashbacks. Det finns inte ord, hur kan det inte gå att förklara känslorna? En sak är säker iallafall, saknaden är stark. Ovanligt stark. Jag vill tillbaka, jag vill spola tillbaka tiden och ändra allra minsta fel. Så mycket dåligt, som på något konstigt sätt gjorde mig så lycklig. Så mycket skratt och trygghet. Vart försvann allt? Och varför? Jag vet varför, det var fel. Det var brott. Men det var ändå någonting som gjorde mig så glad. Som gav mig en erfarenhet, fick mig att se konsekvenser, glädje, styrka. Jag förstår egentligen ingenting. Hur hamnade jag där, bland er?
Vad gör man åt saker man inte kan säga nej till? Saker man måste låta ske, för att det man bara inte kan säga emot. Hur mycket man egentligen vill skrika ut det, att det är fel. Hur kontrolerar man en sådan situation? Vart lär man sig det? Varför kan ingen lära mig? Varför kan ingen berätta och säga till mig såhär kommer det bli och det är så det är. Eller snarare, varför kan jag inte bara acceptera? Inse att det är så livet är. Att livet inte följer mina linjer. Och framför allt, att ingenting håller.