det är inte slut, jag ska kämpa för att det inte ska vara det.

Vart har ni hamnat, vart har jag er? Det har gått för långt nu, vi saknar er. Kom hem nu. Det blir för jobbigt utan era planer, psykutbrott och bus. Ingen är som er, ingen kan ta eran plats.
Ni gick över gränsen och klandrade er. Men jag får bita ihop tills jag får klara besked och be för det bästa. Hur svårt det än är när man vart man än vänder sig får flashbacks från någonting vi tillsammans har gjort. Många väntade på den här dagen även många som är glada och säkert känner sig nöjda. Det som gör mig mest arg är att det flesta tror och antar. Dom snackar för det dom tror, inte vet. Det gör mig arg. Dom vet ingenting, jävla idioter som skapar rykten för någonting dom egentligen inte alls vet någonting om.
På så kort tid har vi allihopa skapat minnen som följer en genom livet. På den hära tiden har jag lärt känna er och ni mig bättre än många. Ni ställde upp och fanns där, för när man tänker igenom så ångrar jag ingenting. Även fast jag gjort en del mindre bra saker så klarar jag mig. Ingenting att gråta för. Alla saknar er och undrar vad som har hänt. Så många som är oroliga och ber för att få er tillbaka.
Ingen utav oss får tappat hoppet nu. Vi klarar oss igenom det här som vi tillsammans klarat oss igenom allting annat. Så småning om är vi samlade igen. Den dagen kan vara om en månad, 6 månader, ett år, två år? Det kan vara när som hellst. Vi kämpar för att få träffa er, jag skulle bli nöjd om bara 10 minuter var möjligt. Hur töntigt det än låter så går tårarna inte att hålla inne. Att träffa er är en vana, minst ett samtal om dagen från någon av er är en vana. Det har snart gått en vecka och jag känner mig redan som jag gör. Tugnt, tomt och helt förstörd rättare sagt. jag förstår inte hur varken jag eller 'någon annan nära vän' till er ska klara sig. Två dagar utan er brukar kännas konstigt. Men nu kan det ta hur lång tid som hellst. Tanken av att inte få se er på en sådan lång tid ger mig känslor som verkligen får mig neråt. När vi umgicks var det som två av mina bästa tjejkompisar. Helt otroligt, känslorna går inte att förklara. Jag tänker på er hela tiden, lyssnar på låter vi spelat, undrar när ni kommer hem och ber hela tiden för att det blir snart. Utan er känns det bara inte tomt i omgivningen, jag känner mig tom. Jag är så glad över att jag har mina andra kvar, vi kämpar tillsammans. Ingen får ge upp nu, ni klarar er igenom det här och även vi.


Kommentarer
Postat av: karin

Kolla gärna!

KRAM

2009-12-30 @ 02:27:43
URL: http://kiv.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0